It´s gonna be wild.
Om mindre än en vecka reser jag på teamtur med bibelskolan. Det är den långa resan i slutet av året. Fast denna gång är jag med som ledare och inte elev. Jag hittade ett inlägg från juni om teamturen förra året till Albanien/Tyskland. Så nu har jag gett upp tanken på att skriva "klart" det och postar det som jag hittade det:
Tre veckors teamtur 2011
Äventyret började en lördag. Vi flög från Bergen och landade i Dubronvik (Kroatien). Där mötte vi den norska missonären som vi skulle besöka. Med sig hade han en vän, en minibuss och en liten bil. Om missionsturskänslan inte infunnit sig innan gjorde den definitivt det nu. Slingriga vägar i djungelliknande klimat, mitt i natten i en minibuss med plats till nästan alla. Dvs, lite extra närkontakt och inget bilbälte. Vi körde genom hela Montenegro och stannade halvägs för ett litet matstopp. Som tur var körde bara ena bilen av vägen. Utan att träffa några träd eller stup dessutom. Det gick att dra loss den med den andra bilen och lite armkraft och därefter fortsatte färden som förut.
Pizza på en krog i Montenegro. (Av alla låter som kunde spelas kom "Fairytale" (den norska melodifestivalshitten) strömmandes ut genom högtalarna denna natt).
.
Det regnade och var kolsvart ute när vi kom fram närmare två på morgonen. Bilen stannade utanför ett hus vi knappt kunde se och jag, Maria och Siril fick veta att här skulle vi bo. I trappuppgången möttes vi av Barrie, hon sken som en sol, kramade om oss, rabblade en massa albanska ord som vi utan större framgång försökte förstå. Hon lyckades i alla fall visa var vi skulle sova och förklara hur toaletten fungerade. Framförallt fick hon oss att känna oss välkomna. Här kommer en bild på henne:
Vår albanska mamma Barrie. Kärleksfull och pratglad.
Hon lagade frukost och middag åt oss - gott och i överflöd. Kulturen är att de fyller tallriken både på höjden och bredden åt sina gäster. De förväntar inte att man ska äta allt (med tanke på mängden) men blir bara glada om man lyckas med detta. Förutom att vara en god kock var hon duktig på att prata. Och som hon pratade med oss! Hon var så söt. Och vi förstod nästan ingenting, men gjorde vårt bästa för att svara på de frågor vi trodde att hon ställde.
Så här såg huset som vi bodde i ut:
Maria, Siril och jag.
Ganska snart fick vi besök av våra grannar i lägenheten under, Erik och Mikaela. De kom på besök lite nu och då och följde ofta med på teamsamlingar och utflykter. Lyckligtvis pratade de väldigt bra engelska och kunde tolka en del åt oss. Vi hängde med dem nästan varje dag och kunde sitta uppe sent om kvällarna och prata eller spela kort. De blev som syskon.
En vanlig kväll på vårt sovrum.
.Vi (teamet) hade våran bas i församlingslokalen till församlingen som Dag (den norska missionären som vi besökte) startat. Där samlades vi varje morgon och bad och lovsjöng tillsammans. Därefter kunde dagarna se lite olika ut. Ibland åkte vi iväg till andra församlingar, for på husbesök, gjorde praktiskt arbete, var på bönemöten, ungdomsmöten... Men istället för att rabbla ut allt som hände ska jag plocka ut några smakbitar.
En av många familjer vi besökte.
Vi besökte många familjer. För att prata, be med och för dem och uppmuntra dem. Ofta var det någon i församlingen som sagt att de gärna ville ha besök och när vi kom hade de samlat resten av familjen. Jag minns speciellt ett besök vi gjorde. Det var sonen som bjudit in oss. Hans föräldrar var inte med i församlingen och hans far brukade alltid gå när någon som var kristen kom på besök. Men den här gången stannade han kvar. Vi satt och pratade ett tag (med tolk såklart). Modern bjöd på te.
Efter ett tag frågade jag om det var någon av dem som hade ont i ryggen. Pappan såg lite undrande på oss och berättade att det var han.
Vi frågade om vi fick lov att be för honom. "Ja, det går bra" svarade han. Vi la händerna på hans rygg och bad en kort bön. När vi frågade om han kunde känna någon skillnad sa han att all smärta var borta och la till: "se på mina ögon" samtidigt som han vände sig mot oss. Jag såg upp och mötte ett par tårfyllda men strålande ögon. "Se vad Gud har gjort med mig" sa han och log.
Bilden ovan är tagen på ett av många möten vi var på. Kvinnan som står upp berättar att Gud precis helat henne. När vi pratar om den här kvällen referarar vi ofta till mötet som "kaosmötet". Vi bad för många och folk drog oss runt till andra som de ville att vi skulle be för. En kvinna fick tillbaka hörseln på sitt vänstra öra. En flicka berättade att hon precis varit ute och sprungit - och hennes astma var borta!
Bilderna ovan är från "barndagen". Omkring 40-50 barn kom för att sjunga, dansa, vara med Jesus, leka och äta. Dagen var fylld med glädje och massa kärlek. En en gång blev jag förundrad över hur de som till det yttre verkar ha så lite ändå kan ha så mycket att ge. För även om vi tänkte att hela dagen skulle vara för barnen undrar jag ändå om vi inte fick mer. För de gav så mycket kärlek. Och det var omöjligt att vara något annat än glad när de sprang runt, kröp upp i knät, dansade och skrattade.
Det var tre fantastiska veckor. Mycket mer kunde ha sagts, nu har jag knappt ens nämnt att vi också var i Tyskland... Men om detta inlägg någonsin ska bli offentligt är det bara att ge upp tanken på att få med allt.
Nu längtar jag efter att få åka hem på teamtur och är fylld av förväntan på vad som kommer att ske i Umeå/Nordmaling nästa vecka!
