fjantenifrankrike

Så var det äntligen dags för det sista Frankrike-blogginlägget. Bara några månader senare än planerat. Jag vet egentligen inte varför det tog sån tid. Kanske för att jag hade annat för mig. Kanske för att jag är lat. Kanske för att jag inte riktigt ville inse att resan var över. Med risk för att bli nostalgisk ska jag försöka knyta ihop påsen med några rader och lite bilder. Håll i hatten, för nu börjar det!

.

Redan första dagen tänkte jag att här kommer det bli lätt att trivas. Naturen var vacker och värdfamiljen verkade väldigt öppen och trevlig. Ganska snart fick jag erfara att de dessutom var bra på att laga mat. För första gången i min lilla värld var det roligt att gå till skolan, fullt medveten om att det enda som stod på schemat var franska. Jag lärde känna några underbara människor som verkligen gjorde min tid därborta. För hur kul skulle det vara att åka till stranden eller stoja i parken utan vettigt sällskap?

En kort resumé av helgen:

Lördag: Utflykt med skolan, vi besökte en stad vid namn Arles, där vi besökte diverse olika sevärdigheter. En arena som tidigare varit en plats för gladiatorspel, ett kloster, en kyrka, resterna från en amfiteater och en trädgård.

Nästa hållplats var St Marie de la mer. En mysig stad intill havet. Jag och Katarina turistade runt i solen och avslutade utflykten med en glass.

De senaste två dagarna har varit en berg- och dalbana för humöret. Stressen och nervositeten inför provet, lättnaden över att ha gjort bort det, glädjen att få vara med så underbara människor, tröttheten efter en lång dag, sentimentaliteten den sista kvällen på bakgården, oron över Katarinas plötsliga "halsont", saknaden efter att ha sagt hejdå till Malin och Bella, förväntan inför helgen, frustrationen över alla regler och undantag i den franska grammatiken... och alla dessa strejker! Det går att göra listan längre, men någon måtta får det vara!

Två dagar kvar. Det känns nervöst och smygdrygt kombinerat med några droppar likgiltighet. Men det värsta är att produktiviteten avtar som en funktion av tiden. (Ja, jag saknar våra nördiga naturar-diagram skämt). Ju närmare DELF-testet kommer, desto mindre gör jag (och de andra i klassen med för den delen). Det går inte att fara till stranden, för man måste plugga. Samtidigt är det omöjligt att låsa in sig med sina böcker när solen skiner ute. Så vad gör vi? - Ingenting.

Efter att ha slöat bort halva dagen tog jag mig i kragen, tryckte ner mina böcker i väskan och gick ut. Om ni undrar vad fransmännen gör på en ledig måndag runt tre-tiden så är svaret inte "handla mat". På vägen till parken sprang jag in i en typ ica-supermarket-affär och var nära på att vända på tröskeln eftersom det var så folktomt att jag trodde de hade stängt och bara glömt låsa dörren. Men det satt en kille i kassan trots allt, så jag gick in.

En flaska vatten (ett måste i denna värme), lite vindruvor och ett paket kakor och jag var redo att tackla pluggandet. Kakorna här är för övrigt farligt billiga. Ett paket kakor kostar ungefär lika mycket som en liter mjölk i Sverige. Klura på det ni.

Så här såg min personliga studievrå ut idag. Jag gick till parken som ligger intill en flod. Slog mig ner i skuggan - solen var inte ett alternativ då jag inte hade en snöhög i bakfickan. Lyckades läsa igenom mina anteckningar, men sen var det kört. "En liten paus" blev snabbt en och en halv timma...

Men jag har ju morgondagen kvar.

Hur som helst, jag åt frukost med familjen, tog tramen, en morgonpromenad, kom fram till skolan. Satte mig för att titta igenom anteckningarna en sista gång. Katarina, en av de jag spenderat mest tid med här kom fram, sa hej och gick vidare. Jaha, tänkte jag, lätt besviken över att hon verkade ha glömt min födelsedag. När jag sedan går in i det tomma klassrummet ser jag att det ligger en liten lapp på min plats. Grattis. Under lappen låg min favoritbakelse - chokladsnigeln, och in kommer Katarina och jag får en stor kram. Det gjorde min dag.

.

Jag tror inte att jag har berättat om mitt lilla "mission" här i Montpellier. På vissa gator får bara turisttåg och vissa bilar köra. För att inga andra ska köra där finns det små pelare i början av gatan som ett litet staket. Har man  rätt nyckel eller kod sjunker pelaren ner i marken och man kan passera med sin bil. Därefter åker den upp igen (så att ingen annan kan passera). Mitt mål har i alla fall varit att stå på en sådan när den åker upp ur marken. Man har inte många sekunder att ta sig fram och tillfällena är få. Men idag, lämpligt nog, såg jag min chans när vi var på väg för att äta lunch och tog tillfället i akt. Några snabba steg och jag var framme. Sen var det bara att njuta av åkturen.

.

Om ni undrar så är min värdfamilj är hur gullig som helst. De gav mig en jättefin, sandfärgad ros och två paket. Vi åt middag ute på altanen och skålade med champagne. Melontårta till efterrätt.

Den senare delen av kvällen har jag spenderat med mina vänner på en fransk bakgård. Vi grillade marshmallows över tårtljus och mådde gott i den ljumma sommarkvällen.

.

Till dagens lilla "äventyr". På vägen från bakgården till tramen kommer en kille cyklande, han hejar och jag hejar tillbaka automatiskt. Han har rätt mycket fart, så han cyklar förbi och jag går vidare. Några sekunder senare ser jag hur han dyker upp på min vänstra sida. Vi pratar lite, jag berättar att jag ska ta tramen hem (här hade jag en promenad på ca 20 min kvar till tramstoppet). Apropå ingenting så frågar han om jag vill ha skjuts. Jag tittar lite tveksamt på hans cykel utan pakethållare, gör en snabb riskbedömning och frågar om han menar allvar. Jag klättrade upp på sadeln och sedan bar det av. Vi kom fram hela och hållna. Jag gillar den franska spontaniteten.

.

På tal om skjuts. På vägen hem från tramen lite senare gick jag samtidigt som jag testade videon i min kamera. När jag hade ca 50m kvar till dörren saktar en bil in och vevar ner rutan. Tänkte att de ville fråga om vägen (det har ju hänt förut) men istället blir jag erbjuden skjuts och bröd. Ungefär nu kom jag ihåg vad mamma sa när vi var små; om någon ni inte känner stannar och vill ge er skjuts får ni absolut inte åka med. Inte ens om de ger er godis! Även om bilen var snygg och de hade mat så hade det kanske inte varit världens smartaste idé att sätta sig i bilen med de två gentlemännen. Sen var jag ju nästan hemma. Början av samtalet fastnade på min film dessutom.

Nu blev det mycket text och inga bilder, de kommer senare. Tack för en underbar dag och alla gratulationer!

Vi tog en promenad ut på piren också. Där det om möjligt blåste ännu mer, men det var härligt!

En annan rolig sak: jag har fått sommarjobb! Trodde inte det skulle vara möjligt eftersom jag kommer hem runt den 12-13 juni och är borta nästan hela juli. Vem vill anställa någon 2-3veckor liksom? Så just nu är jag ganska nöjd. Får eventuellt jobba i augusti också, lite beroende på vilket datum jag kan börja jobba.

Ha det gott!

Vi var slöa och hungriga alla tre när vi vaknade imorse. Brödet hade vi ätit upp innan vi gick och la oss och bageriet intill är stängt på lördagar. Jobbigt läge.

Då kommer Bella med den underbara lösningen: Scones.

Så dagens frukost utgjordes av nybakta scones och te. Mums!

.

I helgen är Sophie (dottern i huset) och jag ensamma hemma. Egentligen hade jag tänkt viga dagen åt pluggandet, men icket. Sophie skulle handla och jag hakade på. Vi tittade in i några klädaffärer innan vi tog oss an matinköpen. Väl hemma igen satte vi igång med att baka en cheesecake. Vi såg en film, lagade mat, åt. Fisk, ratatouille och potatis. Jordgubbar och vaniljsås till efterrätt. Cheesecaken sparar vi tills de andra kommit hem. Vips så hade hela dagen gått och jag var alldeles för trött för att plugga. Så vi myste ner oss i soffan och såg på fransk tv istället.

.

Varför detta tjat om att plugga? I veckan anmälde jag mig (och betalade dyra pengar) till DELF-testet. Hör- och läsförståelse, uppsats och en muntlig del. Bara att anmäla sig var som en prövning i sig. Först skulle man köpa ett kuvert och frimärken (så att de kan skicka hem diplomet om man lyckas). Därefter fylla i en ansökningsblankett. Steg tre var att gå till posten och fylla i ett "mandat lettre" (för man kan inte betala på plats eller via internet). Till sist ska man ta sig till universitetet där provet skall skrivas, med alla papper, hitta rätt människa och tillslut anmäla sig. Vi firade att vi lyckats anmäla oss med en glass.

Pluggmotivationen har ökat markant sen dess, men det är mycket snack och lite verkstad så att säga.

I onsdags var vi och bowlade. Otroligt nog gick det bra. Kloten hamnade inte i rännan och jag lyckades pricka av de där vita pinnarna i slutet av banan. När matchen var slut hade jag samlat på mig 132 poäng. Vilket var hela fem poäng mer än den som hade näst högst poäng! Innan åt jag middag hos Katarina, tomater och tortellini. Mycket gott. När vi såg att vi hade gott om tid på oss tog vi på oss skorna och sprang till bageriet som låg ett stenkast bort. Där inhandlades vår mycket franska efterrätt. Två macarons.

I fredags var det fest med tema Marie Antionette. Det var lite svårt att få tag på kläder, så jag satsade på håret istället. Några hårnålar, lite inbakat tidningspapper och lite hårspray och jag var redo. Trevliga människor, en bakgård och lite bakelser, kan det bli annat än bra?

Annars har det inte hänt så mycket, jag har tränat lite, varit i kyrkan, pluggat, nästan blivit av med min mobil, en liten incident med en kille som ville sälja droger, sovit, sett på film...

Men det är ganska mysigt. För ovanlighetens skull åt vi lunch inne på ett café idag. Därefter gick jag tillbaks till skolan för att plugga. Angelica var också där, så det blev mest prat, men tanken var god. Senare under eftermiddagen gick Katarina och jag till musée fabre. Idag var en mycket bra dag för inomhusaktiviteter och varför inte passa på att vara lite kulturell samtidigt? Vi strosade runt bland skulpturer och tavlor, gick nästan vilse och konstaterade att det var roligare än vad vi trott.

Klockan närmade sig fem, jag skyndade mig hem, bytte om och for till gymmet. Min värdfamilj tror att jag äter som en manlig elitidrottare, så jag tänkte att jag åtminstone kunde träna som en normal människa. Med andra ord: jag har skaffat ett gymkort. Fast än så länge går jag bara på passen, har inte vågat mig på dessa mördarmaskiner till träningsredskap.

Mätt och belåten, redo att krypa ner under mitt varma och sköna täcke ser jag fram emot några dagar utan sol med te och myskvällar.

Sov gott!

Vårt internet lever igen! Det är sommar ute. Jag har tränat, tre danspass  efter varandra. Maten var god. Imorn ska vi till stranden. Läxorna är nästan färdiga. Livet är fint.

.

Några ord för att sammanfatta den internetlösa tiden:

-Värme

-Stranden

-Resturang La Tomate

-Subjonctif

-Sena kvällar

-Fruktsallad

-Kalle Anka (på franska)

-Lunch i parken

.

Men kanske viktigast av allt: Jag har lärt mina vänner den ädla sporten Snappa näsduk.

Dessa strejker. Ska de aldrig ta slut? Var och varannan dag läser jag små meddelanden på tramen om att "vissa störningar kan förekomma under dagen" - på grund av strejk. Låt gå för att de ställer in några turer lite nu och då. Men när de kör totalstopp börjar det bli jobbigt på riktigt.

Idag var det en sådan dag. Tanken var att de skulle börja gå igen vid tre. Rastlös som jag var började jag gå längs rälsen och när jag en timma senare närmade mig min hållplats hade jag fortfarande inte sett röken av dessa blommiga skapelser. Så det blev en ofrivillig långpromenad hem.

Nu håller jag tummarna på att tramen börjar gå före jag ska in till stan ikväll, för att inte tala om när jag ska hem.

.

Näe, nu får det vara nog med klagandet! Det löser sig nog. Jag kan berätta om tisdagen som var istället. Det var soligt och varmt. Närmare bestämt 26 grader. Vi smet en kvart tidigare från sista lektionen för att hinna med bussen till stranden. Vi åt lunch, solande, badade, spelade volleyboll och åt glass. Det var till och med varmt i vattnet! (Fler än jag tyckte det).

På kvällen åt vi middag i B och Ms bakgård. De hade dukat fint med snäckor och tända ljus. Chips, pizza och vin, choklad- och vaniljglass med bananer serverades. Vi åt under en stjärnklar himmel och satt och pratade långt in i natten.

Som vanligt åt vi lunch i parken idag. Jag har kommit fram till att jag har varit här i lite mer än fyra veckor. Och att jag nästan alltid äter en baguette till lunch. Med andra ord har jag ätit väldigt många baguetter nu. Om ni ville veta.

Dagens äventyr var helt klart det fruktade besöket hos frisören. Folk är rädda för tandläkaren. Jag är rädd för frisören. Är inte helt säker på vad det beror på, men en vild gissning säger att vi hittar svaret i min barndom. Jag var tio år. Familjen skulle åka till Frankrike och någon tyckte att det var en bra idé att klippa av lite av mitt långa hår, det skulle bli för varmt i utlandet annars. Sagt och gjort. För första gången fick jag sätta mig i hårfrisörskans stol. Spännande. I spegeln framför mig kunde jag se hur hon jobbade och hur mitt hår föll till golvet allteftersom. När hon var klar såg mitt huvud ut som en boll.

Det skulle dröja sju år innan jag vågade sätta min fot i en frisörsalong igen. Denna gång med bättre resultat. Men vid det här laget hade min rädsla för frisören redan etablerat sig. Så mamma fick fortsätta klippa mig, hon är ju så duktig!

Åter till idag. Mitt hår har aldrig varit mer slitet, jag är i Frankrike och mamma i Sverige. Så det var bara att pallra sig iväg till frisören igen. Om jag känt mig osäker i den miljön tidigare blev det inte bättre nu när jag var tvungen att förklara allt på franska. Men frisörskan var trevlig och duktig så det gick bra. Men jag går fortfarande hellre till tandläkaren.

Sov gott!

Idag har vi varit i Aigues-Mortes, en medeltida stad som omges av en ringmur. Aigues Mortes betyder "de döda vattnen". Utanför staden ligger ett stort delta där man utvinner salt. Där kan man även hitta de rosa fåglarna med de långa benen. Flamingos.

Dagens biologilektion: På grund av alger har vattnet en rosa/röd ton. Flamingon äter ett djur som äter algerna och därför är de rosa!

I Agiues-Mortes besökte vi den största kak-affär jag någonsin sett. I och för sig är det väl den enda jag varit i, men den var stor. Och såklart fick vi smaka några specialiteter här med. Godast var chokladoliverna. Choklad formad som oliver, inte oliver doppade i choklad, med en nöt inuti och med ett grönt skal.

.

På vägen hem stannade vi på stranden. Vi njöt av eftermiddagssolen, plockade snäckor, smakade på ännu en specialitet (korv och vin från regionen) och stojade i sanden. Jag tog ett snabbt dopp också. Inte det smartaste kanske, är fortfarande lite förkyld och havet är inte direkt varmt. Men det gick inte att låta bli!

.

Jag lyckades missa min hållplats på vägen hem. Förstår inte riktigt hur det gick till. Jag var vaken.  Jag läste inte, pratade inte, väntade bara på att få gå av... Missade mitt mål med två hållplatser. Orkade inte vänta på nästa tram tillbaka så det blev en extra lång  promenad. Det man inte har i huvudet får man ha i benen, så att säga.

Idag har vi varit på utflykt hela dagen. Vi började med att besöka Pézenas, en stad där Molière bott och arbetat i tio år. Vi fick smaka stadens specialitet, le petit pâte de pézenas.

Därefter bar det av till stranden. Frankrikes enda vulkaniska strand. Och nej, det var inte så varmt i vattnet som det ser ut på bilden. Som professionell badare skulle jag gissa på 14-15 grader. Men det var väldigt varmt i luften så det gjorde inte så mycket. Sen är det ju bara april än.

Sista stoppet gjorde vi i Sète. En stor stad precis vid havet, där vi fick smaka ännu en specialitet - det finns fler specialiteter i Frankrike än det finns människor som längtar efter sommar i Sverige. En paj med bläckfisk och tomatsås. Det såg inte så hemskt ut som det låter och det var riktigt gott. För tillfället är det nog min favorit, vilket är ett mycket bra betyg då mamman i min värdfamilj är underbart bra på att laga mat.

Den här bilden får beskriva min måndag. Dagen efter matdagen. Jag gjorde inte många knop, men det var en skön dag.

Tyvärr är det vackra vädret som bortblåst nu. Gårdagens exkursion, en halvdag ute i naturen, med en ridtur ställdes in pga risk för regn. Idag var det bioväder ute. Så nu har jag sett Alice i underlandet (3D dessutom). Dubbad, på franska såklart. Men hur hemskt det än låter så har jag börjat vänja mig vid att munnen inte riktigt stämmer överens med orden nu. Vilket gjorde att jag kunde njuta av filmen och påsen med m&m.s som jag och K delade på.

Näe, nu ska jag skriva klart min kund/försäljare dialog till imorgon.

Ha det gott!

Nu har ätandet nått nya höjder! (Hur det nu är möjligt). Påsken här är en högtid man firar med familjen, vid matbordet. Hela morgonen har det varit full rulle i köket. Fönstren har stått på vid gavel för att vädra ut matoset och bordet var dukat långt innan jag ens hunnit tänka på frukost.

Familjens morföräldrar kom hit runt halv ett för att äta med oss. De hade med sig två stora chokladtuppar, en till dottern i familjen och en till mig. Hur gulligt som helst, jag blev jätteglad!

Måltiden inleddes med lite blandade tilltugg. Oliver, morötter, kex, kryddad potatis, någon form av sallad med citron. Därefter förrätt. En ost/potatisröra inbakat i en crêps serverat med en grönsallad. Huvudrätten utgjordes av stekt potatis, kött och bönor. Ungefär nu började jag bli mätt på riktigt. Den obligatoriska ostbrickan ställdes fram. Därefter efterrätt. Jordgubbar med vaniljsås och grädde. Somrigt och gott. Några små chokladägg. Och som grädde på moset, en fruktpaj!

Det var väldigt gott, vi har pratat och ätit i flera timmar. Men jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna gå igen.

Glad påsk!

Idag var sista dagen med Philip. Som vår lärare i alla fall. Nästa vecka delas klassen och vi får nya lärare. Tråkigt, för Philip var både bra och rolig. Så under rasten sprang vi över till bageriet på andra sidan gatan och köpte chokladsniglar. Veckans upptäckt. Tänk er wienerbröd, fast rullat så att de ser ut som snigelskal, med små chokladbitar och den där gula krämen. Det är nästan så att de konkurrerar med kladdkakan i mumsighet.

Vi hittade en guldblomma som fick pryda bordet, grammatiken suddades bort från tavlan och ersattes med illustrerade minnen. Mycket uppskattat.

Skolan är lite som ett andra hem här. På ett positivt sätt. I onsdags hade vi en heldag där med matlagning och filmvisning på kvällen. Vi fick göra i ordning två sorters baguetter. Den ena med vitlök, tomat, olivolja och en olivröra. Den andra med chevreost, honung och lite kryddor. Mycket gott. Middagen avslutades med nygräddade crêpes.

Denna fråga låter som ett klassiskt upplägg för ett skämt. På sätt och vis stämmer väl det. För några dagar sedan gick jag förbi en rad med parkerade bilar. En rak och fin rad, men med ett litet problem. Bilarna stod alldeles för tätt parkerade. Bilarna i mitten skulle inte ha en chans att ta sig ut. Om inte de andra flyttade sig först vill säga. Trodde jag. Det är det här som är det fina med att inte dra åt handbromsen. För då går det att puffa lite på bilen framför och sedan lite på bilen bakom, en liten puff till på den framförvarande bilen och du har utrymme nog att köra iväg med din egen bil!

Tyvärr har jag inte fått bevittna denna konst än. Men jag har sett de inåtbuktande registreringsskyltarna, de små reporna och de trångt parkerade bilarna. Så när en klasskompis berättade att han sett denna kreativa lösning kunde jag inte annat än att tro honom...