Guldkorn
Tiden bara flyger iväg! Veckorna känns nästan som dagar. Nästan. Imorgon är det fredag och då drar vi på teamtur. Spännande, vår grupp (en tredjedel av klassen) ska till Stord. Om det säger er något, jag har ingen aning. Det blir nog kempebra!
Tänkte passa på och bjuda på lite utsikt från ett av bergen. Efter lite mer än en timmas vandring genom skog och snår närmade jag mig toppen, hittade lite blåbär och en norrman. Han var för övrigt den som fick äran att avslöja det svenska valresultatet.
Norge är ett vackert land, det måste erkännas.
Igår kväll hade vi svensk kväll. Tacos, kladdkaka, gott sällskap och idol stod på menyn. Tyvärr togs inga bilder, men en bild från vår middag med potatisbullar kan ni få!
Vardagsmat.
Vi har, hör och häpna, haft bra väder flera dagar i rad. Och nu pratar jag inte utifrån min nya definition av bra väder (dvs uppehåll) utan bra väder som i sol och stjärnklara nätter, långpromenader och middag i parken.
Engångsgrillar är inte så dumma trots allt.
För övrigt har vi fått en bibelläsningsplan, NT ska vara läst innan jul.
Näe, nu är det dags att börja packa inför morgondagens äventyr!
Let it rain
Molnen rullade ner över bergen. Mörkret hade lagt sig runt husen. Ljuset från väglampor och trafikljus reflekterades på de fuktiga gatorna. Mellan oss bar vi en tygpåse full med mat. Vi var på väg till "guttehuset". I lördags styrde vi upp en taco-kväll och blev ett härligt gäng på ca 15 pers. Som jag sa tidigare hälsar man på varandra kors och tvärs här. Vi får besök nästan varje dag och har middagsgäster flera gånger i veckan. Så när vi handlar mat köper vi alltid lite extra utifall att...
När vi ändå pratar mat - i Norge kan man köpa nästan vad som helst i pulverform. Pastasåser, pizzadeg, lasagne, tårtor/kakor, you name it. Helt galet. Det är ju väldigt snabbt och enkelt. Men det är ju ingen sport. Imorgon står potatisbullar på menyn. Och de skall göras från grunden! Utan större erfarenhet har jag lyckats övertyga de andra (och mig själv) om att det inte är så svårt.
Utsikt från lägenheten.
Det omtalade regnet har hittat hit igen. Det har regnat ett par dar nu och när man sitter i skolan kan man höra regnet smattra mot taket. Vädret är opålitligt, så det är bäst att ha med sig regnkläder överallt. Detta är slutsatsen efter dagens utflykt till affären. Solen sken, det var uppehåll. Affären ligger 4 minuter bort. Ägg, margarin och kakao (gissa vad som skulle bakas) var allt som skulle inhandlas. Eftersom vi bara skulle vara borta en kvart tog lämnade vi jackor och paraplyer hemma. Solen sken ju. När vi kommer fram till kassakön ser vi hur regnet börjat ösa ner utanför. Vi vart lite blöta, men fick se en vacker och färgstark regnbåge.
För övrigt så har jag hittat boende fram till jul!
Norge!
Nytt land, ny skola, nya människor. Jag har alltså landat i Bergen, Norge. Ryktet har vingar, så de flesta av er vet vad jag gör här, men utifall att någon missat det ska jag gå på bibelskola. Och jobba. För Norge är ett dyrt, men vackert land.
Redan nu kan jag säga att det kommer att bli en social tid. Folk hälsar på varandra kors och tvärs, helt spontant, utan förvarning. Vilket är helt underbart! Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att det borde vara som när man var liten, då man bara sprang över till någon så fort man hade lite tråkigt.
Bergen ska tydligen vara en av städerna där det regnar mest i norden. Sägs det. I min värld är det alltid fint, för solen har lyst varje dag sen jag kom hit. Idag for vi till och med och badade efter middagen. Inte nog med att det var varmt i luften, vattnet var skönt också!
Skön simtur i september!
De har lite spännande matvanor här också. Lunch är lika med mackor. Varje dag. Mer om detta en annan gång, för nu ska vi äta kvällsmat!
Och så levde de lyckliga i alla sina dagar
Så var det äntligen dags för det sista Frankrike-blogginlägget. Bara några månader senare än planerat. Jag vet egentligen inte varför det tog sån tid. Kanske för att jag hade annat för mig. Kanske för att jag är lat. Kanske för att jag inte riktigt ville inse att resan var över. Med risk för att bli nostalgisk ska jag försöka knyta ihop påsen med några rader och lite bilder. Håll i hatten, för nu börjar det!
.
Redan första dagen tänkte jag att här kommer det bli lätt att trivas. Naturen var vacker och värdfamiljen verkade väldigt öppen och trevlig. Ganska snart fick jag erfara att de dessutom var bra på att laga mat. För första gången i min lilla värld var det roligt att gå till skolan, fullt medveten om att det enda som stod på schemat var franska. Jag lärde känna några underbara människor som verkligen gjorde min tid därborta. För hur kul skulle det vara att åka till stranden eller stoja i parken utan vettigt sällskap?
Sista dagen i Montpellier, första dagen med den legendariska statyn!
De byggde om i centrum, så under tre månader stod denna staty (som för övrigt är med på minst 70% av alla vykort från staden) bakom ett högt plank. Men till vår stora förtjusning var de färdiga med bygget denna regniga dag. Tyvärr fick främlingen bara med halva statyn. Så ni får leva i ovisshet och fantisera om hur den ser ut upptill. Eller googla det.
Corum.
Hur många gånger har jag sprungit nedför dessa trappor för att hinna med tramen? Och dessutom haft alla ben i kroppen obrutna?
Crêps.
Vi lärde oss den ädla konsten att laga crêps. En möcket värdefull kunskap. (För er som inte vet är möcket snäppet starkare en mycket, så nej, jag har inte stavat det fel).
Mumma!
Tvärs över gatan från skolan. Ett bageri med tårtor och kakor i alla dess slag. Nybakt bröd och goda baguetter varje dag. Farligt farligt. Men ack så gott.
Kanske Frankrikes bästa bakgård?
Under stjärnhimlen, runt borden, i hängmattan, trötta, glada, frusna, dansandes, skrattandes, gråtandes, kramiga, hungriga, nostalgiska... listan kan göras lång. Här spenderades många oförglömliga kvällar. För att inte tala om mat-auktionen.
De dagar solen gömde sig bakom molnen sken vi i dess ställe.
Medelhavet. Tänk att få påbörja badsäsongen redan i april.
Dubbad film gör sig bäst i 3D!
Så här såg det ut när det var strejk på tramen. Grève är det franska ordet för strejk. Om ni någonsin reser dit är det nästan lika användbart som bonjour och merci.
.
Så här i efterhand är det klart att de jobbiga/dåliga sakerna bleknar bort och man minns det där bra. Tur är väl det, för jag minns hellre familjen (som jag fortfarande har kontakt med), vännerna, naturen, skratten, stranden, utflykterna, maten osv. än hundbajset, strejkerna, knark-incidenten, alla jobbiga farväl och grammatiken.
.
Med mig från denna fantastiska resa tar jag många minnen, några telefonnummer och ett förbättrat franskaspråk.
