Nedräkningen har börjat. Om en vecka kommer jag att ha svensk, norrländsk mark under mina fötter. Även om tiden här i Frankrike varit en av de bästa perioderna i mitt liv längtar jag. Familj, vänner, filmjölk, lingonsylt...
Men jag tänkte passa på och leva i nuet en liten stund till för att få ut så mycket som möjligt av Montpellier denna vecka. Efter att ha delat med mig av några ögonblick från de senaste dagarna såklart.
Här ser ni början på en rolig kväll. Fransk folkdans i solnedgången, i Park de Peyrou. Väl på plats träffade vi många från skolan, samt två lärare och killen som brukar hålla i utflykterna. Med andra ord människor som kunde danserna och som gladeligen hjälpte oss lite mindre kultiverade att röra på fötterna i takt till dragspel och trummor. Förhoppningsvis blir det favorit i repris på onsdag.
Katarina, Anca och vår lärare på caféet.
Så här kan det se ut en fredag på våra lektioner. Inte så dumt. Vår lärare har förstått det där med att förena nytta med nöje. Istället för att sitta inne i ett klassrum och diskutera, argumentera och prata strunt på franska förflyttade vi oss till ett café och hade lektion där istället.
I torsdags samlades vi hemma hos Katarina för att hjälpa henne göra slut på allt crêps-pulver hon hade i skafferiet inför hemfärden. Crêps i mängder, jordgubbar, nutella och glass. Det var som julafton. Det bästa av allt var att vi inte lyckades göra slut på allt pulver, så vi styrde upp en lunch dagen efter.
Mmmm-mumma! Som vi vi brukar säga.
Det har blivit lite av en tradition att man går ut till ett café för att umgås några sista timmar innan någon åker hem. Denna gång var det Katarina som for. Min trogna kompanjon. Vi beställde varsin chokladmilkshake, viss tröstätar-varning men det var galet gott. Efter en riktigt bra dag och en mysig kväll var det tillslut dags för ett tårfyllt farväl. Jobbigt.
Karin visar vägen.
Igår tog Karin med mig till den omtalade floden. Den ligger i ett naturreservat, så det är lite smygolagligt att bada där, men det gick inte att låta bli - trots att Karin såg mutantstora fiskar lite högre upp sist hon var där. Vi solade, badade, åt lunch, badade lite till, pratade strunt... Ja, det var minst sagt fint.
Floden, sekunder iväg från ett dopp.
Det var några små glimtar, åter till nuet, lev gott.
