Livet på ett rosa moln.
Här har det inte skrivits mycket på länge. Har däremot skrivit lite mer i min dagbok. Så istället för att försöka komma ihåg allt som hänt får ni en liten inblick i mitt liv under de senaste månaderna, i form av korta utdrag från dagboken och några bilder.
"Är på väg hem för att överraska familjen och vara med på ARISE. Jag GLÄDER mig. Tack Jesus för flygbiljetter och pengar."
"AaAaaa!"
"Livsavgörande val. De bästa och mest spännande valen som finns. Viktiga är de också"
"...idag blev vi tillsammans. Försöker fortfarande att smälta det."
" Vi ska snart fira nyår med släkten. De är galna och underbara på samma gång."
"Vi firade nyår i Mo med släkten, fin tradition. Jag och Maria invigde det nya året fnissandes i jägarsitts. Vi försökte i alla fall".
"Framtiden. Imorgon. Om en vecka. Ett halvt år fram. På sätt och vis vet jag inte mycket om den. Vad jag vill och vad jag ska göra. Samtidigt kan jag vila tryggt i att Gud är med mig och det har han lovat att alltid vara. Så han är där. I min framtid. Och nu. Precis nu."
"Tack Gud för att du alltid är nära. För att du är där genom allt. I sorgen, smärtan, ilskan."
"Tack för livet."
"Nu reser vi snart till USA."
"Han gör mig så glad."
Med det säger jag tack och bock för denna gång. Nu ska det lagas mat och förhoppningsvis hinner jag äta lite av den före min danstimma börjar.
See the way
He holds the stars in His hands
See the way He holds my heart
He holds the stars in His hands
See the way He holds my heart
Misty Edwards - See the way.
Höst i Bergen!
Dolt nummer.
Idag ringde min telefon. Dolt nummer. När jag svarade var det en man som pratade engelska med indisk brytning. Han sa att han kom från Microsoft. Och att de under en period fått in problemrapporter från min dator och att det måste fixas nu, annars skulle min dator antagligen snart vara ett minne blott på grund av de mängder av virus som härjade fritt i min kära dator. Han var vänlig och erbjöd sin hjälp. Allt jag behövde göra var att starta datorn och låta honom guida mig genom nedladdningar och installeringar...
Nu skriver jag på Ragnhilds dator. Men tack och lov inte för att jag lät mannen med den brutna engelskan ta över min dator med ett eller annat mindre lustigt program. Utan mest för att jag tycker om hennes dator.
Efter att har slingrat mig ur det lätt obehagliga telefonsamtalet ringde jag pappa. Min fantastiska pappa som vet allt. Nästan i alla fall. Och plötsligt var all tvivel och oro som bortblåst. Jag vill gärna tro att folk har goda intentioner, så även om jag egentligen visste att jag gjort rätt som inte tagit emot "hjälpen" var det skönt att få det bekräftat. Dessutom fick jag några finurliga frågor att ställa om de skulle ringa igen.
Min pappa :)
Nu är jag egentligen bara glad över att han ringde - då fick jag ju prata lite med pappa!
Hemma.
Då var jag hemma i Bergen igen. Efter en kort visit i mitt vackra hemland Sverige. Denna gång blev det en kombination av en teamtur och två dagar i Mo. Teamturen gick till Christ for people i Umeå, en skön församling som vi lär känna bättre och bättre. Eftersom vi bara var tre stycken på teamet fick både jag och Lasse lite extra ansvar och utmaningar (Steinar ledde teamet). Jag känner att jag fick vara med på flera områden. Jag bland annat tolkat (norska är tydligen inte så lätt att förstå för alla svenskar), målat och predikat.
De två dagarna jag var hemma spenderades med familjen och med Frida. Väl prioriterad tid, familj och vänner är definitivt vad jag saknar mest. Även om de norrländska skogarna och den hemmalagade maten också är mycket uppskattad.
Väl tillbaka i Bergen kunde man ju tänka att det skulle kännas som att allt fortsätter som vanligt. Att livet går sin stilla gång i rutiner och schemalagda dagar. Istället sitter jag på känslan av att någonting nytt precis har börjat. Trots att det är den 9 oktober. En god bit in i hösten. Och jag har inga planer på att drastiskt byta jobb eller flytta. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det känns bra, spännande till och med.
Take the shackles off my feet so i can dance
Vår i Bergen är obeskrivligt vackert. Speciellt när solen skiner. I slutet av maj var nästan alla träd täckta av blommor och gräset lyste grönt. Antar att det är fördelen med att det regnar så mycket - det blir grönt. I tillägg har det varit varmt - upp mot 30 grader. Och behagliga vattentemperaturer. Men det var i maj. Nu är det juni och anoraken och vantarna får följa med när jag ska ut...
På tal om maj så har jag fyllt år. Två dagar före fick jag världens överraskning. Tillsammans med Rebecka och Ragnhild gick jag mot spårvagnen i tro om att vi skulle gå på stan och köpa en klänning till mig och äta ute. För det var deras present till mig och detta var dagen då alla tre var lediga.
Plötsligt hoppar någon på mig bakifrån och drar ner en mössa över mitt huvud. Det blir mörkt. Samtidigt känner jag hur någon griper tag i mina armar. Medans jag kämpar för att komma loss får jag en skymt av en svart bil som tvärbromsar rätt framför oss. Det blir mörkt igen. Snart sitter jag bakbunden, "blind" och med kontsig musik i öronen i den svarta bilen. En lång körtur senare stannar bilen. Jag blir ledsagad ett par hundra meter, ner i en hiss och upp för några trappor. Jag känner hur det luktar mat, kanske pizza? Och får sätta mig på en stol. Kidnapparna frigör mina händer och jag tar av ögonbindeln. Jag blir nästan mer chockad nu än tidigare.
För framför mig står min bror och säkert 20 vänner till mig och ropar grattis. Väggarna är pyntade med ballonger. De har faktiskt spärrat av hela tredje våningen på Mc Donalds (där jag jobbar) dagen till ära. Och som om detta inte vore nog rullar de in nästa överraskning - en cykel! Till mig. Har jag sagt att jag har fina vänner? Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. Tusen, tusen tack!
Med en så god tjuvstart på mitt 22:a år är jag helt övertygad om att det kommer bli det bästa året hittills, jag går för det i alla fall. I'm moving glory to glory. Och så beghandlar jag ålderskrisen med en egendesignad tatuering (se bilden ovan).
Ha det fint!
It´s gonna be wild.
Om mindre än en vecka reser jag på teamtur med bibelskolan. Det är den långa resan i slutet av året. Fast denna gång är jag med som ledare och inte elev. Jag hittade ett inlägg från juni om teamturen förra året till Albanien/Tyskland. Så nu har jag gett upp tanken på att skriva "klart" det och postar det som jag hittade det:
Tre veckors teamtur 2011
Äventyret började en lördag. Vi flög från Bergen och landade i Dubronvik (Kroatien). Där mötte vi den norska missonären som vi skulle besöka. Med sig hade han en vän, en minibuss och en liten bil. Om missionsturskänslan inte infunnit sig innan gjorde den definitivt det nu. Slingriga vägar i djungelliknande klimat, mitt i natten i en minibuss med plats till nästan alla. Dvs, lite extra närkontakt och inget bilbälte. Vi körde genom hela Montenegro och stannade halvägs för ett litet matstopp. Som tur var körde bara ena bilen av vägen. Utan att träffa några träd eller stup dessutom. Det gick att dra loss den med den andra bilen och lite armkraft och därefter fortsatte färden som förut.
Pizza på en krog i Montenegro. (Av alla låter som kunde spelas kom "Fairytale" (den norska melodifestivalshitten) strömmandes ut genom högtalarna denna natt).
.
Det regnade och var kolsvart ute när vi kom fram närmare två på morgonen. Bilen stannade utanför ett hus vi knappt kunde se och jag, Maria och Siril fick veta att här skulle vi bo. I trappuppgången möttes vi av Barrie, hon sken som en sol, kramade om oss, rabblade en massa albanska ord som vi utan större framgång försökte förstå. Hon lyckades i alla fall visa var vi skulle sova och förklara hur toaletten fungerade. Framförallt fick hon oss att känna oss välkomna. Här kommer en bild på henne:
Vår albanska mamma Barrie. Kärleksfull och pratglad.
Hon lagade frukost och middag åt oss - gott och i överflöd. Kulturen är att de fyller tallriken både på höjden och bredden åt sina gäster. De förväntar inte att man ska äta allt (med tanke på mängden) men blir bara glada om man lyckas med detta. Förutom att vara en god kock var hon duktig på att prata. Och som hon pratade med oss! Hon var så söt. Och vi förstod nästan ingenting, men gjorde vårt bästa för att svara på de frågor vi trodde att hon ställde.
Så här såg huset som vi bodde i ut:
Maria, Siril och jag.
Ganska snart fick vi besök av våra grannar i lägenheten under, Erik och Mikaela. De kom på besök lite nu och då och följde ofta med på teamsamlingar och utflykter. Lyckligtvis pratade de väldigt bra engelska och kunde tolka en del åt oss. Vi hängde med dem nästan varje dag och kunde sitta uppe sent om kvällarna och prata eller spela kort. De blev som syskon.
En vanlig kväll på vårt sovrum.
.Vi (teamet) hade våran bas i församlingslokalen till församlingen som Dag (den norska missionären som vi besökte) startat. Där samlades vi varje morgon och bad och lovsjöng tillsammans. Därefter kunde dagarna se lite olika ut. Ibland åkte vi iväg till andra församlingar, for på husbesök, gjorde praktiskt arbete, var på bönemöten, ungdomsmöten... Men istället för att rabbla ut allt som hände ska jag plocka ut några smakbitar.
En av många familjer vi besökte.
Vi besökte många familjer. För att prata, be med och för dem och uppmuntra dem. Ofta var det någon i församlingen som sagt att de gärna ville ha besök och när vi kom hade de samlat resten av familjen. Jag minns speciellt ett besök vi gjorde. Det var sonen som bjudit in oss. Hans föräldrar var inte med i församlingen och hans far brukade alltid gå när någon som var kristen kom på besök. Men den här gången stannade han kvar. Vi satt och pratade ett tag (med tolk såklart). Modern bjöd på te.
Efter ett tag frågade jag om det var någon av dem som hade ont i ryggen. Pappan såg lite undrande på oss och berättade att det var han.
Vi frågade om vi fick lov att be för honom. "Ja, det går bra" svarade han. Vi la händerna på hans rygg och bad en kort bön. När vi frågade om han kunde känna någon skillnad sa han att all smärta var borta och la till: "se på mina ögon" samtidigt som han vände sig mot oss. Jag såg upp och mötte ett par tårfyllda men strålande ögon. "Se vad Gud har gjort med mig" sa han och log.
Bilden ovan är tagen på ett av många möten vi var på. Kvinnan som står upp berättar att Gud precis helat henne. När vi pratar om den här kvällen referarar vi ofta till mötet som "kaosmötet". Vi bad för många och folk drog oss runt till andra som de ville att vi skulle be för. En kvinna fick tillbaka hörseln på sitt vänstra öra. En flicka berättade att hon precis varit ute och sprungit - och hennes astma var borta!
Bilderna ovan är från "barndagen". Omkring 40-50 barn kom för att sjunga, dansa, vara med Jesus, leka och äta. Dagen var fylld med glädje och massa kärlek. En en gång blev jag förundrad över hur de som till det yttre verkar ha så lite ändå kan ha så mycket att ge. För även om vi tänkte att hela dagen skulle vara för barnen undrar jag ändå om vi inte fick mer. För de gav så mycket kärlek. Och det var omöjligt att vara något annat än glad när de sprang runt, kröp upp i knät, dansade och skrattade.
Det var tre fantastiska veckor. Mycket mer kunde ha sagts, nu har jag knappt ens nämnt att vi också var i Tyskland... Men om detta inlägg någonsin ska bli offentligt är det bara att ge upp tanken på att få med allt.
Nu längtar jag efter att få åka hem på teamtur och är fylld av förväntan på vad som kommer att ske i Umeå/Nordmaling nästa vecka!
Snö och månsken.
Ikväll har jag varit på date! Med finaste Kaia. Vi tog fløyenbanan upp på berget. Tanken var egentligen att vi skulle åka skriskor i månskenet på den frusna sjön. Men det var alldeles för mycket snö för det.
Att komma upp på berget var som att kliva in i en sagovärld. Stjärnklart, gnistrande snö och översnöade granar. Det var fallsäker snö - dvs så mycket mjuk och fluffig snö att det går att falla baklänges och landa med ett "poff" utan att det gör ont. Vi strosade runt och njöt av vinterlandskapet.
Det var den romantiska delen av kvällen. Nu kommer vi till den spännande, fartfyllda och ganska spännande delen. Med oss upp på toppen - som är nästan 400m över havet, hade vi varsin bob (snowracer, pulka med ratt...). För en pulkabacke! Nästan livsfarligt med tanke på att vägen ofta var ca 2m bred och om man kör för långt åt ena hållet hittar man en fin och stenig bergvägg och åt andra hållet ett stup med järnstaket. Att det var mörkt och vägen svängde en hel del gjorde resan ner ännu mer spännande.
Det var otroligt roligt i alla fall. Nästa gång får hjälmen följa med.
Sov gott!
Nytt år, nytt inlägg...
Ragnhild har tänt eld i spisen och i ugnen står en plåt med varma mackor. Så jag passar på att skriva några rader medans vi väntar.
Ett nytt år har börjat och jag är kvar i Bergen. För hur länge vet jag inte än, men jag vet att det kommer att bli bra!
Jag var ute på promenad i det fina vårvädret igår. Lite ovant med vårkänsla redan i januari, men det har väl sina fördelar det med.
Jag jobbade natt igår (på Mc Donalds). Det var proppfullt med folk, massor att göra, hög musik och högt tempo. Kalaskul med andra ord. En kille insisterade på att köpa 10 "dobbel BigMac menyer", dvs 20 hamburgare + 10 läsk och pommesfrittes. Hoppas på att han hade fler än sin glada vän att dela de med.
Tänkte säga att jag börjat på en jazzkurs för nybörjare. Jag har haft träningsvärk i nästan hela kroppen efter första timmen och längtar till nästa!
Tänkte avsluta med att dela med mig av denna fantastiska video - 5 st på en gitarr, fantastisk sång och en bra låt. Enjoy!
Your love is everything to me
Då har vi haft en officiell inflttningsfest - bara två månader efter att vi faktiskt flyttade in. På den tiden har vi gått från att sova på golvet och stapla flyttkartonger till att ha inrett alla rum och till och med sätta upp julpynt.
Ja, vi har fortfarande några små ting som behöver fixas. Och vi kommer nog aldrig bli helt klara med att inreda. För vi är väldigt kreativa alla tre och kommer ständigt på nya projekt.
Här kommer två bilder från inflyttningsfesten.
Jag kan nog lugnt säga att vi inte har ett "nromalt" hem. Vår lägenhet går under beteckningen "sjokoladehuset" (chokladhuset), vi har tre rum förutom kök/vardagsrum men trots detta delar vi både rum och garderob. Vi har ett kreativt rum och ett bönerum som även används som gästrum. Vi sover i en dubbelsäng. Vi delar på det mesta och har det väldigt bra tillsammans.
Jag, Rebecka och Ragnhild.
Ni är mer än välkommna på besök om ni har vägarna förbi Bergen en dag!
Många kramar till er där hemma <3
Personalmöte i skogen.
Vilken dag! Dagen började tdigt med lovsång på bibelskolan. Klassen har varit på teamtur i helgen och istället för lektion de två första timmarna berättade de olika teamen hur de haft det och vad de upplevt. Så kul att höra!
Jag hängde kvar på skolan rätt länge och hann nätt och jämnt hem för att äta före det var dags att ge sig iväg på personalmöte. Förutom brandövning och allmänt pepptalk/information stod även paintball på schemat. Vi spelade ute i skogen på en strutsfarm(!). Blött, lite ont och väldigt spännande. Efteråt fick vi middag inne i ladan där de hade dukat upp bord och ställt fram ljus för att göra det mysigt. Det mest spektakulära som stod på menyn var definitivt strutsburgare.
Kort och gott så var det en bra dag, en härlig kväll och nu är det dags att sova.
God natt!
Nedräkning
Nu är det mindre än en vecka tills jag får flytta in i den nya lägenheten med Rebecka och Ragnhild! Jag glädjer mig masor.
En fantastisk kväll med en fantastisk syster (och kusin).
Update...
Halvägs in i september. Jag är tillbaka i norge, redo för nya äventyr. Månaden som gått har passerat fort och saker och ting börjar gå från totalt kaos till nån form av struktur. Jag har fått jobb - på McDonalds, fått en plats att bo tills vi får flytta in i den nya lägenheten och har bestämt vilka dagar jag ska hjälpa till på bibelskolan. Det rullar på med andra ord.
Kvällstur med Rebecka, vi hittade kantareller!
Kreativ "tack för lån av tvättmaskinen"-tårta.
På väg hem från http://www.hermonh.no/.
I helgen har vi varit på församlings-weekend. Vi var lite över 120 personer som bodde på hermon høyfjellssenter, njöt av naturen, sällskapet, maten, samlades och lovsjöng och lyssnade på Joaquin Evans.
Jag sammanfattar det med att det var en bra helg med mycket Gud, natur, vänner och sena kvällar.
(Inte kalvarna jag gosade med, kameran glömdes tyvärr kvar i bergen, men de är ganska lika.)
Veckan innan det spenderades på en bondgård några timmar bort! Jag följde med en väninna hem för att hjälpa hennes föräldrar med gården - det var extra mycket att göra nu när de hade kalvar. Så när helgen var slut och Ragnhild reste tillbaka till bergen stannade jag kvar och körde traktor, hjälpte till att sätta upp staket, mata kalvar, laga mat... Jag var ute påpromenader i skogen, spelade spel med hennes lillebror och "storkoste" mig som det så fint heter på norska. Man kanske skulle bli bonde?
.
Nu är det dags att sova, för imorgon väntar en ny, fantastisk dag. Sov gott!
Så börjar äventyret!
Om mindre än en timme börjar resan som jag sett fram emot hela året och som alltid verkat vara långt in i framtiden. Tills nu. Väskan är så gott som packad, solen skiner, lunchen är under förtäring och oron över att jag ska ha glömt något viktigt börjar krypa fram. Men jag längtar efter att få åka! Tre veckors teamtur, halva tiden i Albanien och halva i Tyskland. Det kan ju bara bli bra!
Time to go - det kan vara lurt att se till så att allt är med före vi far till flygplatsen.
Ha det gott! Kramar
Halmstad
Som jag nämnt tidigare ingår teamresor som en praktisk del av utbildningen på bibelskolan. I helgen var vi i Halmstad. En vacker stad i södra Sverige. Så jag tänkte passa på att skriva några rader medans jag fortfarande har helgen friskt i minnet och alla "trenger", "må", "kempe bra" och andra fantastiska norska ord ligger lite längre bak i huvudet.
Vi besökte en bibelskola och kom fram till på torsdag kväll, fick middag, installerade oss på rummen och hälsade på de elever som fortfarande var vakna och hängde i ett av allrummen. Skolan är ett före detta vårdhem med lägenheter och kyrksal utöver lektionssalar, kök och allrum. Där spenderade vi stora delar av helgen och träffade många härliga människor som jag hoppas vi får träffa igen.
På fredagen höll en lärare från vår skola i undervisningen och efter lunch begav vi oss in till stan för att gå ut på gatorna. Det var kul! Vi delade in oss i grupper om tre. Det var första gången jag skulle vara ledare för en grupp. Vilket drog fram lite extra frimodighet och mot all förmodan gjorde att jag glömde bort att vara nervös.
.
Eftermiddagen bjöd på många skratt, sköna samtal, bön, sol och vind. Ett av mina favorit minnen från denna dagen är ansiktsuttrycket på en kille vi fick be för. Vi gick fram till en grupp tonåringar som hängde utanför Mac Donalds, hälsade och frågade om det var någon av dem som hade ont i magen. De tittar lite skeptiskt på oss. En av dem lyfter upp handen och berättar att han har det och undrar varför vi frågar. Vi berättar att vi är kristna och är ute och ber för folk. Fanny får lägga sin hand på honom och be en kort bön. Och nu kommer det; det förvånade men lättade ansiktsuttrycket med kommentaren "åh så skönt, det är borta! Hur gjorde du det?" Ganska snart följt av "jag lovar, helt seriöst det är borta!" då en av hans kompisar gett honom en ytterst tveksam blick.
.
En av fördelarna med att vara i Sverige är att det är billigt att ringa hem. Så jag tog tillfället i akt då vi hade några lediga timmar på stan. Det är kankse den svåraste biten med att flytta så långt bort. Jag saknar min familj. Skogen, den billiga mjölken och det svenska fikat klarar jag mig fint utan. Men familjen hade jag mer än gärna tagit med. Så det var kul att prata med dom igen och jag blev extra glad över att alla var hemma precis när jag ringde.
Här är nästan hela teamet från norge samlat, och visst syns det att vi hade roligt tillsammans?
Tänkte skriva om en sista sak före jag går och lägger mig, trots att klockan inte ens är åtta och bolibompa nyss slutat, men en händelserik helg med fantastiska människor, nattevangelisering, tidiga mornar och sommartid därutöver brukar betyda lite sömn, så jag satsar på minst 10 timmars sömn i natt.
Håll i hatten, för nu kommer det: Ett ben växte ut! Mitt framför mina ögon. Det var cirka en centimeter kortare än det andra då han satt så långt in som möjligt mot stolsryggen och en klasskompis höll hans fötter i händerna. Jag stod rätt vid sidan och såg det otroligaste och skojigaste jag sett på ett bra tag, kanske någonsin. Benet blev längre. På några få sekunder var det vänstra lika långt som det högra.
.
Ja, jag vet att detta är en ordentlig mind-blow alternativt hitte-på-varning om man inte tror att det finns en Gud, som dessutom utöver att finnas faktiskt är god, bryr sig om enkelpersoner och handlar idag. Men jag såg det och kan bara inte låta bli att skriva om det.
.
Nu går ögonen i kors, så jag håller tummarna på att det inte är allt för många stavfel och konstiga meningsuppbyggnader, önskar er en god natt och tackar för mig.
Vackert.
Vi har vår i Bergen! Det är helt fantastiskt när solen kommer fram och värmer. Det känns precis som när man var liten och snön smält undan så pass att det gick att börja spela brännboll på skolgården. Lycka.
I helgen har det varit bön & lovsångskonferens. Den började på fredagskvällen och avslutades idag med mat, lovsång, predikan och bra sällskap. Det har varit en intensiv, men bra helg. Ovan ser ni bilden på kladdkakan som jag och Mirjam lagade kl 2 inatt, tog in på rummet och åt direkt ur formen. Mycket uppskattad nattmat.
.
Detta inlägg tillägnas min fina syster Maria (jag lovade ju att skriva i veckan...). Det blev inte många rader, men efter en natt med 3,5 timmars sömn känner jag att det är dags att tacka för mig och krascha i sängen.
.
God natt!
